Landets voktere

Førstegangstjenesten var fullført, det hadde gått et drøyt år, og jeg ante fred og ingen fare.. Og så lå brevet i posten; "du er herved overført til HV 02, du skal møte på..."

Dette fra forsvaret som FANT OPP "ting tar tid". Men de har bestemt seg for å begynne å jobbe fort. Nå har noen nemmelig bestemt seg for at HV-gutta ikke lenger skal sitte i skogen og drikke karsk med lua feil vei. - Skeptisk.

Men nå er første runde fullført. Og ja, det har skjedd ting. Øvelsene består ikke lenger av å øve på å krype rundt i skogen og skyte russere. Hovedfokus er oppdrag i fredstid, opp mot sivile, og noe mer reelle trussler. Og øvelsene er godt gjennomtenkt, og holdt av folk som vet hva de driver med. Jeg gikk fort fra drit sur til relativt godt motivert. Til tross for å vere yngstemann, og den eneste som ikke hadde fått inkallinga uten 6-10års ferie fra uniformen.

Det gikk faktisk så bra at jeg utmerket meg som områdets beste soldat, og fikk melding om at jeg har å komme meg på lederkurs i vinter. Det åpner igjen veien for litt av hvert, og ifølge gutta i troppen er neste steg soleklart:

Raymond & Maria - Min Pappa

Min pappa kom från Kalmar en liten by utanför stan.
Han bodde nedanför berget innan dom byggde bron.
Sen flytta han till Gävle och skaffa oss ett radhus
med mysig källare

Och på vägen till jobbet gick han förbi alla villor
och tänkte hit ska vi flytta sen.
Men sen kom aldrig och så blev han 63
slutade jobba jag hade flyttat då.

Nu bor jag i en lägenhet och tittar efter större.
Det vore skönt att ha ett sovrum till.
Jag kan cykla till jobbet det tar bara en kvart
så man vill inte flytta för långt åt fel håll nu.

Och jag minns inte längre hur min pappas röst lät
eller om de han tänkte är de jag tänker på.
Och jag vet inte längre om det är saken att jag själv har kommit på
eller om jag hört det av nån som pratar högre än jag.

Men nån har sagt att vi har så många år kvar,
låt dom börja nu, ja låt dom börja nu.
Ja nån har sagt att vi har så många år kvar,
låt dom börja nu, ja låt dom börja nu.

Brilliant Sky

Dagen i dag inneholdt et spesielt øyeblikk. Da jeg spaserte til bussen min på Bjølsen, med sol i ansiktet og sand i skoene, kom det et øyeblikk hvor jeg innså at det er ingen steder jeg lengter etter. Jeg mener ikke at stedet jeg er på er så jævla perfekt. Men jeg trives. Og jeg har det bra. Og det er rett og slett ingen steder jeg heller vil være. Og det føles lenge siden jeg lengtet etter et sted.

Jeg hadde sand i skoene fordi jeg hadde vært og spilt volleyball, jeg var på Bjølsen fordi det var der banen var, og jeg hadde sol i ansiktet fordi det var en vakker ettermiddag i April. Og disse tingene fikk meg altså til å innse noe slikt.

Det virker som at jeg møter hverdagen med innstillingen at jeg har mange problemer. Kanskje jeg bekymrer meg. Kanskje jeg irriterer meg. Kanskje jeg kvier meg. Jeg klarer ihvertfall å fylle hodet mitt med ting som kjennes ut som ekte problemer. Men har jeg det egentlig? Er det ikke mulig at dette kan være den beste og mest bekymringsløse tiden i mitt liv? Har jeg ikke egentlig alle forutsetninger for å være lykkelig? Kan det være at jeg for første gang faktisk føler meg hjemme et sted? Jeg tror faktisk det. Jeg higer ihvertfall ikke lenger. Og jeg har det bra. Hvem skulle trodd det?

Glede

sukk... vakkert..